Det sägs att man växer som människa när man möter motgång.
Det här är min berättelse hur jag blev mera närvarande i livet och fick ett nytt perspektiv.
I januari 2017 klev jag tillbaka in i arbetslivet efter mammaledigheten. Jag kom in mitt i läsåret, rakt in i ett högt tempo och inkörda hjulspår. I efterhand kan jag se att jag redan här var vilsen i min identitet som nybliven mamma. Sommarlovets efterlängtade återhämtning och reflektion uteblev när tillvaron inom familjen strax före midsommar gick in i sorg och krishanteringsläge. Död och sjukdomsbesked tar det sista av min energi den sommaren och hösten tar fart i sparläge.
Det blir också en tung höst där det känns som att motgångarna avlöser varandra. Jag går på knä och det finns inga filter, allt blir personligt. Allt som blir fel är mitt fel och alla problem är mina att ensam lösa. Mitt självförtroende och min självkänsla försvinner i takt med att stressen ökar. Fröken duktig och mina hjärnspöken lägger mer och mer krav på mig själv. För första gången i mitt liv vantrivs jag på jobbet. Jag har svårt att be om hjälp. Svårt att formulera och kommunicera mina känslor och tankar. Skuldkänslor över att jag är så svag när alla andra verkar klarar av livet med en klackspark. Jag håller det mesta för mig själv och känner mig mer och mer ensam fast jag har ett stort nätverk omkring mig.
I januari finns en lucka i mitt schema och en tid för återhämtning. Jag ville tro att allt skulle vända med lite ny inspiration och några sovmornar. Men jag hade tappat min röda tråd. Jag var trött och vilsen. Rädd och fylld av ångest över att ha tappat bort mig själv. Allt var överväldigande och jag hade inget mer att ge. Det syntes inte utanpå men det kändes inombords. Jag var nere på botten och jag blev sjukskriven.
"Make yourself a priority once in a while. It’s not selfish. It’s necessary."
Månaderna som följde blev som att lära känna mig själv igen. Först kom vila och samtalsterapi. Jag fick hjälp med att bearbeta sorgen som fanns inom mig och samtidigt samla ihop bitarna av mig själv. Jag ägnade dagarna åt att göra sådant jag tyckte om. Promenera, skriva, bygga pussel, lyssna på poddar, baka, koka mat, läsa böcker och umgås med min familj. Jag begränsade medvetet sociala medier, netflix och var mera i min egen bubbla. Vissa dagar var bättre, andra sämre.
Yoga hade funnits några år i mitt liv från och till men fick nu en helt ny plats. Mental träning, meditation och mindfullness coachning gav mig verktyg att bygga upp min självkänsla och lärde mig att tänka mer hållbart. Jag känner inte längre samma oro och ångesten, tar mer sällan ut negativa saker i förskott och strävar verkligen till att fokusera på här och nu. Jag har upptäckt nya intressen och sidor om mig själv som gör att jag känner att mitt liv faktiskt fått mera bredd. Idag mår jag alltså mycket bättre. Men det är en städigt pågående process. När dagarna på yoga mattan blir färre och de hackiga nätter med småbarn i huset fler så grumlas snabbt sikten. Så för att hållas på rätt kurs behöver jag kontinuerligt ge mig själv egen tid och utrymme att reflektera för jag vill inte tappa min röda tråd igen.
De tre viktigaste sakerna jag lärde mig:
Jag lärde mig sortera.
Vad ska jag göra och vad kan någon annan göra? Vilka är mina problem att lösa och vilka är någon annans problem? Hur mycket jag än tycker om andra människor så kan jag inte leva någon annans liv.
Jag har lärt mig att prioritera.
Jag har slutat gå och vänta att någon ska avslöja mig. Slutat grubbla vad som kan hända. Accepterar att det finns saker jag kan påverka och så finns det saker jag inte kan påverka. Allt behöver inte ske genast, utan jag har lärt mig att planera in och fördela över det som behöver göras. Jag strävar efter mer realistiska krav, gör mitt bästa och det räcker!
Jag har blivit bättre på att kommunicera mina känslor och tankar.
Ingen runtomkring mig är tankeläsare och för att hitta en lösning måste också de i min omgivning känna till problemet. Att säga saker högt gör det så mycket lättare och jag blir mycket mindre ensam.